Mitt mål …fortsättning…in i skogen!

Posted by: Tant Otto on: maj 18, 2012

• In: AftonbladetBlogg | bilder | fotosafari | hästar | Nöje
• 5 Comments

Ja det var ett tag sedan jag vandra runt Målen….ni som minns denna vandring vet att jag skulle fortsätta …bort mot skogen.

Stod På Målakulle och blickade ut över nejderna för att vända och vandra ner åt andra hållet…skogshållet.

Det är exakt tjugo dagar sedan jag vandra vägen fram..29 april…och idag 18 maj är det något grönare ute…

Tänk att våren exploderar så..inte konstigt alls att de med allergi reagerar så kraftfullt om våren…

Går vidare ner mot John Bauerleden…svänger av vid en gård där hundar i en hundgård alltid skäller ..men inte denna dag…men kanske är det för att jag kommer till fots…och inte till häst som jag oräkneliga gånger gjort förr om åren…min häst fick jag ju ta bort 2006 …han fick artros och ringkota i sina hovar och leder…

Här är jag förbi gården …ibland red vi från andra hållet och då kunde vi ta galopp ända upp till Målakulle om vi ville…

Nu kan man se skogen skymta långt där borta…John Bauer skogen kan vi kalla den…

Leden som går mellan Huskvarna och Gränna…46 km lång är vandringssträckan …så många gånger som jag tänkt vandra hela men det har aldrig blivit av… kanske är det för att den ligger för nära…och för att vi kan vandra delar av den. Ja bara vi ska gå till sommarhagen med hästarna vandra vi ett stycke på den vackra leden.

Nu svänger jag in på skogsstigen..

Lite längre ner förgrenar sig stigen …John Bauer till höger …jag svänger vänster rätt in i trollskogen…

En mysig liten stig blir denna väg till …och man kommer ut på leden igen efter en bit…men denna senväg är roligare att rida och jag som inte varit här på länge tänker att det vore roligt att vandra den till fots…men…

…då jag går där i min ensamhet i tystnaden …så blir jag för första gången lite rädd…det susar bara lite i träden och en och annan fågel flaxar iväg då jag kommer smygandes på den mossbelaggda stigen…va ….tankar om att älgar står bakom nästa krök och att vildsvin ska komma springhandes mot mig far genom skallen min…hahaha jag har väl aldrig varit rädd för att vara i skogen!!

Jag stannar upp lite och fotograferar tystnaden…

Vänder vid dennna stubbe…och går tillbaka mot den större  leden igen …mot myrstacken med myrstackarna som precis vaknat ur sin vintervila!

Snart går solen i moln och ljuset slutar upp med sitt strilande ner mot skogsmarken…men jag vandrar vidare lite mindre rädd på den något större stigen framåt mot gläntan kag tänkt nå från andra hållet.

Här har vi klättrat många gånger i mossan upp och ner ..och tränat ben och rumpmuskler hästen min och jag…

Jag ser mig om och hallå vad annorlunda set ser ut…men nu har de ändå röjt undan det värsta efter stormarna Gudrun och Per…skogen blev så förstörd och stigar man alltid ridit blev blockade av stammar och rotvältor så i början kände man inte igen sig då man var ute i skog och mark. Det var helt omöjligt att ta sig fram alls på vissa ställen …som här där vi är nu!

Här har de fixat till stigen över bäcken…här var det lite svårt att ta sig förbi innan …Chicko höll på och hoppa och studsa innan vi kom över vattnet…nu hade det inte varit några problem alls…oj oj va man fick kämpa för att övertyga hästskrället om att det inte var farligt att gå lite i vatten…tålamodsprövande kunde det vara många gånger till häst…och hur många gånger fick jag inte hoppa av för att leda kraken förbi saker som han fick för sig var farliga…det kunde vara en sten…en synvilla …en plastpåse ..en älg som lommat förbi för flera timmar sen …en hästskit  t om kunde vara farlig. Många gånger gjorde vi värsta skutten över diken och som här en liten bäck och det var ett under att jag satt kvar i sadeln. 🙂

Ja det hände minsann saker då vi var ute på våra skogsrundor…och visst har vi ridit på älgar…så inte är det konstigt att jag denna skogstur får såna tankar i min skalle…men nu är jag inte längre rädd…här vid bäcken …är vi snart ute på den stora leden igen…

Här stötte jag ridandes på en cyklist en gång för länge sedan….mitt på stigen kom en kille på sin mountainbike…Klart som korvspa att min pålle blev skärrad…här brukar vi ju aldrig stöta på något levande…så han börja skutta och hoppa kring ställa sig på bakbenen och larva sig.

Kan ni tänka er var den lilla cyklisten sa då…han var säkert lika förvånad som hästen över att möta någon på denna ganska avlägsna stig mitt i skogen ..

-Kan du flytta på dig så jag kommer förbi sa han.

Jag som satt på en studsandes och hoppandes häst skulle flytta på mig…inte så lätt kan jag meddela …så jag sa vänligt men bestämmt att – det kanske är lättare för dig att kliva lite åt sidan med din cykel istället. Så gjorde han och vi kom förbi…glad att han inte bara körde på…för då kanske det tagit en änne med förskräckelse. Hualigen…

vänder man nu blicken åt höger ser man denna äng…går man rakt över den så kommer man tillbaks till Målakulle.

Men jag fortsätter framåt på stigen….

Mot mitt mål..

Svänger till vänster efter denna koja..och tar av mot skidpåret…jo de har skidspår på leden vintertid..och då får man självklart inte rida här.

Men ibland som då det är isigt på vägarna och det inte finns så mycket andra möjligheter att skritta sin häst då rider vi in i skogen även vintertid…då kan det hända att man rider över eller brevid spåret en liten sträcka…det har hänt att man stött på ilskna skidåkare som skällt och gormat…våra barn har jagats av arga människor på skidor i skogen…herre jösses..hur knäpp får man vara …vi rider ju inte i spåren!

Man får väl samsas lite om skogen!

Det här gärdet ligger mitt i skogen här kan man rida om hösten då det inte är för blött vill säga och om de inte spårat för skidåkning…gärdet ligger vid …Lunna torpet!

Här delar sig stigen igen ..i tre riktningar…jag går rakt fram ner mot Hjämstorp..

Herre gud…vilket kalhygge skogen blivit…här stod skogen lummig och tät …

 

 Inte konstigt att man inte känner igen sig …

Nere och nästan i mål !

Nu ska jag bara förbi ödetorpet och sommarhagen…där leden går förbi…där jag trilla av på gärdet och slog mig så illa att jag blev hämtad av ambulans en gång…ett riktigt trauma med en höft som hoppa ur led och en axel som paja. Där på leden vid ödetorpet mitt på stigen ramla en tysk turist ner i en hjärtinfarkt en gång långt imnan min olycka hände…den gången hitta inte ambulansen fram i tid…så det gick inte så bra …

De har GPS men den funkar inte så bra på landet …då jag låg där skadad såg jag ambulansen på fel väg…fick dirigera dem per telefon ut på det gärde där jag låg…och barnen som var med fick rida efter hjälp…innan de hitta mig efter sisådär 45 min.

Den stackars turisten fick vänta för länge på hjälp…

Har tänkt många gånger att om det hänt mitt i skogen den jag nyss visat er så hade jag nog inte fått hjälp alls…för där finns inte ens teckning på mobilen…så egentligen ska man inte rida på långritt ensam…

Så var det med det …nu är jag tillbaka vid stallet igen…och ska bara ner för backen så är jag hemma igen!

 SES!

 

Etiketter: långritt John Bauer ödetorpet Målakulle skogen kalhygge chicko skidspår bäck rotvälta stubbe myrstack